Efter Etosha rulla vi vidare västerut mot Namibias kust. Skeleton Coast är ett område som fått sitt namn efter de alla skepp som förlist och gått på grund där. Sjömännen som spolades upp på land törstade sedan ihjäl för där är bara öken.
Vi körde vidare ned till den tyskinspererade staden Swakopmund. Här tog vi oss snabbt ut på nästa äventyr som skulle bli Sandboarding. Snowboard på sand nedför hundrameters höga sanddynor är en rolig men jobbig sport, som vi nu behärskar till fyllo.

Vi fortsatte längs kusten och kom till de verkligt stora dynorna vid Sossusvlei. Vissa av dessa dynor är över 300 meter höga och ännu jobbigare att vandra upp på. Men vilken syn.

Vi hade hört talas om att en soluppgång här skulle vara det finaste man kan tänka sig. Så efter att ha spenderas natten vid ett alldeles för dyrt camp, vid ingången till nationalparken, åkte vi tidigt till entren. Eftersom vi anlände ganska sent till området dagen innan kunde vi inte köpa ett permit då. Men vi blev låvade att det gick att lösa dagen efter om man bara lämnade ett pass i ingången.

Dagen efter var vi först i kön. Men va hjälpte det när gubben i vaktposten vägra att släppa in oss på grund av att vi inte hade ett permit. Efter lite bråk fick vi till slut komma in en 20 minuter sent. Men vi körde på bra och kom nästan fram i tid för att se den så kända soluppgången. Tråkit för oss var att när vi väl kom fram insåg vi att vi inte såg mycket längre än femhundra meter på grund av det tjocka molntäcket.

Mattias och Lars bestämde sig för att ta en liten vandring på fem dagar i den gigantiska Fishriver Canyon. Vi hade redan hört oss för hos deras bokningskontor i Swakopmund. Med svaret att vi inte kunde boka turen med endast två personer, men att om det var en grupp som skulle gå så kunde vi kanske gå med dem. Väl framme där turen skulle starta hittade vi en grupp som inte sa nej till två fina nordiska killar i deras bästa ålder som älskar långa canyonpromenader.

Det blev dock ett abrupt slut när vi skulle signjera papprerna och betala. Då kom det nämligen fram att vi skulle ha läkarintyg för denna strapats. Efter försök att övertala dem om att vi var friska fick vi ändå ge oss. Det blev ett glapp i vårt schema på en sådär fem sex dagar.

Vi bestämde oss för att åka ned till camp där turen skulle sluta. Ai-Ais är ett välbesökt campingområde, kanske mest för de varma källor som ligger där. Vi tog ett dopp och kollade klart på finalen i >wimeldon

Efter att ha lämnat Ai-Ais bakom oss tog det tjugo minuter på vägen innan vi fick en regäl punktering. Vi bytte till vårt sista däck och körde vidare till gränsen. Gränsövergången gick åter igen ganska smidigt och vi var nu i Sydafrika.

När det börjat mörkna hade vi fortfarande många mil kvar till Cape. Men vi körde på iaf för att vi inte hittat något intressant att stanna och kolla på längs vägen.

Vi kom fram till Cape Town runt kl elva på kvällen den 9onde juli. Målet med resan var uppnått. Vi lyckades, fan va bra vi är! Vi har nu kört från Stockholm till Cape Town.

Efter en smärtfri gränsövergång åkte vi raka vägen till Etosha National Park. Men vägen dit var lång och vi blev tvugna att bestämma oss för ett bushcamp. Efter en singelslant hamnade valet på Jontes alternativ som var att parkera brevid den stora vägen och sova på en rastplats. Vi kallar detta att göra en White-trash-camp.

Ja vägen var lång och när vi äntligen kom fram visade det sig att det inte fanns några campingplatser kvar inne i parken. Så vi fick vända i grinden och åka tillbaka några kilometer och åter igen köra ett white-trash-camp. Men innan vi gjorde detta åkte vi till en Lodge och hörde oss för om pris att slå upp tältet där. Men efter en övervägning bestämde vi oss för att skippa detta alternativ. På vägen ut kunde vi dock få beskåda några Cheetas, geparder check.

Våra förväntningar på parken var inte så stora då vi nu har varit i ganska många och inte väntade oss någon större förändring. Efter att vi fått tillträde började vi rulla efter några andra bilar in mot byn där avgift skulle betalas. Efter två kilometer tog det stopp. På vägen och runt om oss var det fullt med Lejon. Ja nu kan vi utan tvekan säga att vi skådat djurens konung! Vi han dock inte räkna igenom alla men skulle kunna tippa på ett tjugotal med allt från små ungar till en riktigt stor hane.

Vi kan efter detta besök konstatera att detta hittills varit mest djur för pengarna. Helt klart också mest djur för kameran, som fick gå varm på nära håll.