Dessa dagar var fyllda med aktiviteter och den första blev forsränning. Forsränningen är lite häftigare än den i Uppsala på valborg och ibland ganska intensiv. Vi lyckades även med konststycket att tappa ur nästan hela besättningen i båten i vattnet men kom tillslut tillbaka till en välbehövlig lunch. Med oss så hade vi även två holländska killar och ett amerikanskt par. Eftermiddagen avslutade vi med en tur till de magnifika vattenfallen med det amerikanska paret vilket var väldigt kul.

Nästkommande dag så var adrenalinet igång igen för nu var det bungyjump som stod på tur. Ett 111m högt hopp senare och en skön känsla efter adrenalinkicken så drog Lars och Mattias ut på en fisketur med de holländska killarna och lyckades riktigt bra. Jonte stannade kvar med vår nyfunna svenska vän Paul och snackade skit och taggade inför den kommande svenskmatchen på kvällen.

Matchen blev som vi alla vet en besvikelse men vi fick igång hela baren i matchen på grund av vårat taggade engagemang och även den lokala bartendern, som hade en svensk flickvän, var med och drog igång stället.

Dagen efter så var det resdag igen och Paul följde även med och blev vår fjärde musketör på vägen mot Botswana, som vi kom in i utan problem.

fortsättning följer…

Vi åkte upp till Matusadona vilket var en riktigt dålig och sliten väg. Nationalparken skulle vara en av de minst exploaterade i Afrika så det skulle bli väldigt häftigt att besöka.

Parken var absolut fin och campingen vid sjön definitvt jättevacker men parken var snårig och igenvuxen så man kunde knappt  se något. Med löven på marken så kändes det som att man var i Sverige en tidig höst inte det Afrika man förväntat sig.

Iaf vi begav oss upp tidigt på morgonen för att ta en gå-safari med en parkvakt för att se ett lejon öga för öga. Dock tre timmar senare hade vi fortfarande bara sett några elefanter och lite apor så det blev lite av en besvikelse. Vi kastade i oss en välbehövlig pannkakorbrunch innan vi drog vidare ut ur parken. Efter att ha fått sova i en säng tack vare de snälla (och fulla) vakterna på jaktcampingen.

Vi fortsatte med en lång bilfärd innan vi nådde Viktoriafallen. Vid campet där så mötte vi inte bara en trevlig Stockholmare utan även Tengzin Norgays (Edmund Hillarys sherpa) barnbarn som själv var ute och äventyrade. Med två barn och frun hemma så var han ute och cyklade runt jorden. En resa som skulle ta cirka 17 år och täcka 115 länder.

Ens egen resa känns väldigt liten när man möter människor som han

Fortsättning följer…

Efter vi lämnat Lusaka tog vi oss söder ut till gränsen mot Zimbabwe. Väl framme vid Zambezifloden blev vi smått
förvirrade då vi frågade folket efter custom service. Där var ingen. Personerna vi pratade med hänvisade oss över på
andra sidan. Det är nämligen så att de har sin gränspassage i samma hus vilket är ganska ovanligt.

Efter vi fått våra stämplar började vi rulla mot ”Mana pools nationalpark”. Vi anlände tyvärr för sent för att få tillträde.
parken. Så vi åkte till deras kontor där vi fick övernatta på deras skogsvaktarcamp.

Efter ett litet snack med parkvakterna stannade vi alla kvar i parken. Under första dagen körde vi runt och spanade
intensivt efter ytterligare medlemmar av big five. Men med oturen som bästa vän fick vi inget mer napp denna dag.

Mana pools är en mycket vacker park belägen vid Zambezifloden. Det parken är kanske mest känd för är att man här har
tillåtelse att gå runt som man vill i parken. Detta trotts att det finns alla möjliga farliga djur. Vi ska nog här
utelämna en liten incident som hände under dag två i parken för att inte oroa våra nära och kära.

På dag två gick upp tidigt för att om möjligt få span på ett lejon. Och mycket riktigt. Efter att pratat med de andra
som hej vilt körde runt och spana fick vi nys om en plats där de sett dem. Vi körde genast dit och fick då se henne.
Check på den. Men vi var naturligtvis inte nöjda. Man bör ju ha sett djurens konung innan denna resa tar slut.

Vi åkte vidare och stannade till för att lyssna. Då kom en annan bil men en hel familj förbi. Det visade sig att de var
svenskar som jobbade i Harare. Efter att ha småpratat lite om allt möjligt började vi smått rulla vidare. Men bara
efter en hundra meter såg vi dem. Två lejonhanar som precis skulle ta sig över vägen vi åkte på. ”Nu kan vi åka
hem/Lars”.

Vi övervägde att stanna ytterligare en natt med beslutade till slut att röra oss vidare. Vi tog och åkte på en liten väg väster ut och hamnade till slut utanför gränsen till naturreservatet, innan mörkret la sig.

Morgonen efter väcktes vi av en bil som bromsade in. Det visa sig vara ett gäng jägare som ville jaga på sin jaktmark. Där får man inte campa.

Vi rullar vidare…